Välkommen till mitt digitala hem! Jag är leg. veterinär och använder hemsidan för att (i mån av tid) svara på olika frågor som jag får av mina kunder gällande djurens hälsa och beteende. Målet är att skriva om olika FAQs på ELI5-konceptet (”explain it like I’m five” – dvs förklara som om jag var fem år gammal), som betyder att förklara ett komplex ämne på ett enklare, förståeligt sätt.
Det blir även några inlägg om vad jag läser just nu i den vetenskapliga litteraturen eller om intressanta föreläsningar som jag deltar i. Slutligen blir det lite amatörfotografi med tema natur emellan all vetenskap 🙂
Hoppas att ni hittar något intressant eller hjälpsamt att läsa! Välkomna!
Nu är det dags igen för en fantastisk webbkurs från Duke University i NC, USA. Titeln är ”Dog Emotion and Cognition”, dvs hundens känslor och kognition. Det är en fin introduktionskurs som även icke-veterinärer kan delta i och den är gratis för den som inte behöver certifikation. Rekommenderar varmt!
God Jul till alla trevliga djurägare! Bara ett snabbt inlägg idag för att påminna om att nu är det dags att id-märka och registrera era kissemissar som är födda 2008 och framåt, enligt den nya lagen om djurregistrering. Läs mer här: https://jordbruksverket.se/…/marka-och-registrera-katter och sprid gärna informationen!
Återkommer snart med nästa inlägg som har att göra med tandsmärta hos våra älskade sällskapsdjur. Aj!
En väldigt vanlig fråga och en av de största orsakerna att katter kommer för sent till veterinären för undersökning. Myten om att det är normalt för en katt att kräkas en eller flera gånger i veckan har pågått ganska länge. Troligtvis har det bidragit att katter kan normalt kräkas hårbollar då och då, och att de kan få upp olämpliga delar efter att ha jagat och ätit byte.
Men både hårbollar och duktiga jägare är inte tillräcklig anledning till att en katt ska kräkas en eller flera gånger i veckan. Cornell University anger en absolut max kräkning på en gång i veckan (och det även anses vara för ofta), medan VCA Hospitals nämner att katter inte ska kräkas oftare än en gång per månad – och att i båda fall mår katterna annars helt bra. Dvs att katten inte tappar vikt, behåller en normal hull, är pigg och aktiv, äter med god aptit (inte för mycket eller för lite), dricker och kissar normalt, bajsar fast avföring och har inga maskar eller blod i kräkningen.
Regeln är att katter generellt inte ska kräkas mer än ett par gånger per månad. Katter som inte jagar och inte har lång päls bör kräkas ännu mindre ofta än det. Kräks din katt oftare än det, även en gång i veckan, är det anledning till att rådfråga med veterinär eller boka en undersökning. Detta kan ligga bakom kräknigar i ökad frekvens hos katter (listan anger några av de vanligaste anledningarna men är inte en komplett lista):
Maskar, framförallt om din katt jagar eller har tillgång till utomhusmiljö.
Hårbollar kan fastna i magsäcken och irritera slemhinnan, som leder till kräkningar. Hårbollar kan även fastna i tarmen och ge allt från förstoppning till allvarlig stopp i tarmen. Kräks din katt hårbollar ofta (mer än en gång per månad) finns det till en början både foder och kosttillskott för att hjälpa den bajsa ut hårbollarna.
Vissa katter gillar att äta främmande föremål som plast, tyg och tråd. En del katter gör det som det av lekbeteende, andra katter kan göra det pga mag-tarmsjukdomar (kallas medicinskt för ”pica”). I båda fall är det viktigt att ta reda på varför och hur man kan förändra beteendet, eftersom det finns stor risk att ett främmande föremål fastnar i tarmen med livsfarliga konsekvenser.
Katter med inflammatoriska sjukdomar i magen och tarmen kommer ofta till veterinären med kräkningar som vanligast symtom. Problemet kan ligga i magsäcker eller även i tunntarmen som kopplas direkt till magsäcken. Folsyrebrist och B12-brist kan bl.a. ge kräkningar. Även bukspottkörtelinflammation kan ge kräkningar som enda symtom. Katter med inflammatoriska sjukdomar i matsmältningssystemet behöver kontroll med blodprov för att bestämma rätt behandling och många katter behöver livslång behandling för att kunna må bra.
Katter med njursjukdom eller hypertyreos (överproduktion av hormoner från sköldkörteln) har ofta kräkningar som symtom.
Även diabetes kan ge kräkningar som symtom.
Det finns alltid risk, speciellt hos äldre katter, att en tumör växer i magsäcken som leder till ökade kräkningar.
Frekventa kräkningar antyder till illamående och smärta i magen, leder till avmagring och obalans i olika minerelar i kroppen samt problem med matsmältningen. Finns det sjukdomar som är kopplade till kräkningarna (dvs inte ett främmande föremål utan antingen en infektion, parasiter eller annan sjukdom) kommer katten oftast börja visa andra symtom efter ett tag. Ju tidigare man hittar anledningen bakom problemet desto snabbare kan din katt återhämta sig och börja må bra igen. Vänta inte med kräkningarna – rådfråga med din veterinär!
”Har börjat morra eller fräsa när hen tidigare inte gjorde det”. ”Kan inte öppna munnan utan försöker att bitas”. ”Vill nafsa så fort man går nära öronen eller vill klappa huvudet”. ”Försökte att bita mig / nafsa / rivas när jag bara gick förbi, inte ens rörde på den!”.
Saker som jag ganska ofta har hört från mina kunder om deras älskade fyrbenta. Antingen eftersom ett djur kommer in för utredning av aggressivt beteende, eller för att somna in pga aggression, eller av ren slump under en vanlig undersökning där djuret har svårt att samarbeta med mig eller / och med djurägaren, vill inte bli berört runt ansiktet eller kollat i munnen.
Jag kan minnas ett flertal patienter från mina år som smådjursveterinär som var ohanterbara på kliniken och vid vissa tillfällen hemma, och där man upptäckte att anledningen bakom beteendet var smärta från öron eller tänder. Och den överväldigande majoriteten av de patienterna blev ett helt annat djur beteendemässigt efter rätt behandling.
Våra husdjur har extremt mycket tålamod vad det gäller smärta. Det är något som jag försöker förklara till mina djurägare vid alla tillfällen där djuret har ett tydligt problem men däremot inte visar några tydliga signaler av smärta. Skriker inte, äter utan problem, beter sig som vanligt. Javisst, så är det, eftersom att visa smärta betyder att visa sig svag ute i naturen. Och våra djur har varken förståelse att de kan besöka läkare för sina besvär eller röst som tydligt berättar att ”vet du matte / husse, jag mår inte bra”. Våra husdjur anpassar sig så länge som möjligt tills det inte går längre. Då slutar djuret äta eller kan inte tugga, blir aggressivt eller deprimerat, vill inte promenera / vill bara sova, slickar sönder päls och hud tills det får kala fläckar och sår.
ÖRON
Man missar öronproblem ofta av två anledningar. Det riktiga problemet sitter nästan alltid djupare i öronen där man inte själv kan märka det hemma. Och det är väldigt enkelt att göra misstaget och behandla själv med det man kan köpa hos djuraffären, när man märker att djuret har besvär (luktar, kliar eller har ”svart”, ”brunt” eller ”gult” som kommer från öronen). Vissa hundar har även väldigt håriga öron som gör det ännu svårare att upptäcka problem.
Skapa vanan att lyfta öronlapparna och lukta i öronen. Det ska inte lukta konstigt eller illa.
Lite ljusbrunt vax som inte luktar någonting är normalt. Alla andra typer av konstigt luktande ”vax” är med största sannolikhet inte normala.
Det är aldrig normalt när örat eller öronlappen är röd, svullen eller har eksem.
Häll inte saker i öronen innan veterinären undersöker! Det finns flera anledningar för det. Vissa rengöringsmedel svider som tusan på sjuka öron. Andra är inte alls lämpliga för just det problemet som ditt djur kan ha. Ett antal får inte användas när trumhinnan är sprucken. För att kunna välja rätt behöver veterinären titta i öronen med speciell utrustning, och undersöka örats innehåll under mikroskopet.
Dröj inte flera veckor / månader tills ni har sökt hjälp. Det är den största anledningen till att djuret kan ändra sitt beteende. Öroninflammation gör ont!
TÄNDER
Tandproblem håller troligast rekord bland sjukdomar som borde men inte behandlas i god tid (eller någonsin innan djuret har fått somna in). Det är framförallt eftersom djuret fortsätter att äta så gott som möjligt även med en förskräcklig och smärtsam mun – att äta är en av de viktigaste överlevnadsuppgifterna och då ska djuret försöka sitt bästa att anpassa sig tills det inte går mer. Vissa djur tuggar annorlunda, andra sväljer maten utan att tugga, en del äter mindre, andra äter ”glupskt” (passar på när de känner att de kan är rättare), och några djur väljer bort vissa typer av mat.
Själva tandstenen gör inte ont. Det är det som tandstenen skapar på tandköttet som gör ont och som till slut leder till tandlossning. Vi vet både från upplevelsen av tandproblem från människovården men också från de grundliga mekanismerna som innefattar inflammation att tandköttsinflammation (gingivit) och lösa tänder eller tänder med hål gör ont. Där finns ingen tvekan. När man tittar i en mun med massa tandsten ser man det röda, svullna och ofta blödande tandkött, kan man även se var i tandköttskanten, det luktar illa. Vissa tänder sitter löst eftersom tandköttet och käkbenet, som håller tanden i plats, har förstörts av inflammation. Det låter rätt smärtsamt.
Hur mycket man kan anpassa sig tills det gör för mycket ont är väldigt individuellt. Men man ska inte behöva varken lida tills det inte går mer eller vänta tills det blir så pass dåligt att man behöver plocka hälften av tänderna för att må bra igen, eller hur?
Jag får frågan om hur hundar och katter gör ute i naturen med sin tandsten och utan tandläkarbesök. Svaret är enklare än man tror, och det gäller i princip alla sjukdomar och inte bara tandproblem:
Djur ute i naturen lever knappast så pass långa och fina liv som våra sällskapsdjur. Vissa gånger hinner de inte utveckla problem rent åldersmässigt innan de avlider.
Djur ute i naturen kan ha en massa tandproblem som gör ont. Men djur ute i naturen har inget val än att överleva så pass långt som möjligt. Livskvalitet finns inte ute i naturens hårda lagar. Men när vi väljer att ta hand om ett djur, då är livskvalitet inte bara önskvärd men nödvändig (även lagligt krävt) för att djuret ska må bra.
Tandstenen är ett mycket individuellt problem. Vissa djur får det lätt även när man borstar tänderna en gång dagligen, som rekommendationen är, andra lever med fina tänder tills de blir jätteseniorer och man har inte borstat tänderna en enda gång. Faktumet från alla vetenskapliga studier är att tandborstning en gång dagligen håller tandstenen i schack så pass bra som möjligt, och att de djuren som är mer benägna att få tandsten får betydligt mindre problem och tandläkarbesök om man kan borsta en gång dagligen. Specialkost och tuggben gör inte lika stor skillnad och räcker inte för att skydda munnen mot tandsten.
Skapa vanan av att titta i ditt djurs mun en gång dagligen. Luktar det illa, ser du rött, svullet eller blödande tandkött, känner du lösa tänder eller finns det vit, brunt eller gult ”pålägg” på tänderna – boka en munhåleinspektion hos din veterinär!
Skapa vanan av att borsta djurets tänder tidigt i livet. Djurvårdspersonalen kan hjälpa dig med instruktioner om hur man ska vänja din valp eller kattunge till tandborstning. Våga fråga!
Vänta inte med att boka tandstenstagning för ditt djur. Det kan vara skillnaden mellan att betala 2000-3000kr för tandstenstagning och regelbunden kontroll med röntgen, och att betala 10000-15000kr för att behandla en mycket sjuk mun eller även komma på två separata besök där en massa tänder behöver opereras bort.
Smärta i munnen är både än hälsofråga och en livskvalitetsfråga. Din veterinär vill inte behandla ditt djurs mun så att det ska se snyggt ut, och inte heller för att ”tjäna pengar”. Vi söver aldrig ett djur i onödan. Vi plockar aldrig bort tänder i onödan. Vi strålar inte ett djur för röntgenundersökning i onödan. Vi vill att ditt djur ska må bra, även när det inte kan säga att det har ont.
Tack för att ni läste! Ta hand om er och era fina fyrbenta!
En av de vanligaste frågorna som vi veterinärer får från djurägaren är när man behöver avmaska sitt djur.
I Sverige avmaskar vi inte i förebyggande syfte. Det betyder att om djuret inte visar symtom på infektion med maskar behöver det inte avmaskas. Avmaskning har ingen förebyggande effekt, dvs att läkemedlet skyddar inte djuret långsiktigt som t.ex. med behandling mot loppor och fästingar som kan täcka djuret i flera veckor, utan avmaskningsmedlet dödar parasiterna som finns just då i djurets kropp.
Hundar som jagar, kan äta ”allt möjligt” på promenader eller får springa lösa och således äta upp olika saker kan behöva avmaskas en gång per månad till fyra gånger per år beroende på hur ofta de brukar få problem och hur ofta de får i sig olämpliga saker.
Katter som bor inomhus behöver i princip inte avmaskas, men eftersom maskägg kan föras in via t.ex. skor, kan man avmaska en gång per år eller skicka ett träckprov en gång per år.
Katter som får gå ut kan behöva avmaskas var 3:e månad eller oftare beroende på hur mycket de jagar.
Djur som bor med människor som har dämpat immunförsvar kan behöva avmaskas månadsvis för att minska risken för smitta till människan.
Olika rekommendationer kan gälla inför tävling eller utställning, samt inför resa från och till Sverige, och då anpassar man behandlingsplanen beroende på situationen.
Tikar, valpar och kattungar avmaskas enligt Läkemedelverkets rekommendationer, beroende på smittrisk. Generellt sker avmaskningen enligt följande schema:
Kattungar: Första behandling vid 4-6 veckors ålder. Efter det upprepas avmaskningen varannan eller var fjärde vecka beroende på läkemedlet som används, fram till leverans.
Valpar: Första behandling vid 2-3 veckors ålder. Efter det upprepas avmaskningen varannan eller var fjärde vecka beroende på läkemedlet som används, fram till leverans.
Tikar: från dag 40 i dräktigheten och fram till 2 veckor efter förlossning.
Personligen rekommenderar jag att man även avmaskar regelbundet (upp till en gång per månad efter samråd med veterinär för varje individ):
Hundar och katter med inflammatoriska tarmsjukdomar, då de har högre risk för återfall av symtom om tarmslemhinnan / magslemhinnan skadas.
Katter som jagar mycket och som regelbundet bajsar / kräks maskar
Många avmaskningsmedel kan köpas receptfritt på apoteket. Vid följande symtom, och förutsatt att djuret annars mår bra, är piggt och äter med god aptit samt att symtomen inte har varit långvariga, kan man avmaska sitt djur med receptfritt läkemedel:
Bajsar eller kräks maskar eller har vita prickar i avföringen
Har börjat gå ner i vikt trots god aptit
Har börjat bajsar löst / mjukt (inte formade korvar som man kan plocka) eller man ser blod i avföringen
Slickar eller kliar på rumpan, ofta mot marken
Har synliga tredje ögonlock (en rosa hinna på inre kanten av ögonen) – syns oftast hos katter
Har ditt djur symtom i flera dagar eller märker du inte tydlig förbättring snart efter avmaskningen behöver djuret undersökas av veterinär. Symtomen ovan kan ske under flera andra olika sjukdomar, vissa av vilka kan bli livsfarliga:
Ett högt antal parasiter kan leda till brist på olika vitaminer som folsyra och B12, och även till blodbrist. En mer omfattande behandlingsplan och ett träckprov kan vara nödvändiga.
Vissa parasiter kräver behandling med receptbelagda läkemedel.
Det finns en lång lista med sjukdomar som kan ge lösare avföring, kräkningar och viktminskning som symtom. Vänta inte flera dagar för att kontakta veterinär! En livmoderinflammation eller en akut bukspotkörtelinflammation kan kosta djuret sitt liv.
En kliande rumpa kan betyda inflammerade eller spruckna analsäckar eller även symtom av allergiska sjukdomar.
Katter med synliga tredje ögonlock kan ha andra sjukdomar, bland annat virussjukdomar, ögoninfektioner, neurologiska sjukdomar och feber som påverkar dem.
Mår ditt djur inte bra kommer enbart avmaskningen inte att lösa problemet. Dröj inte med att få din lilla kompis undersökt!
Väldigt mycket spännande som pågår tills slutet av året gällande vidareutbildning!
Librela för hundar och Solensia för katter är två nya läkemedel som används för behandling av smärta från artros. Zoetis ger mycket intressant information i deras hemsida samt erbjudit om en föreläsning kring hantering av artrossmärta hos våra bästa kompisar!
Orion har lanserat ett nytt beteendeläkemedel för hundar,Tessie, som används som milt ångestdämpande framförallt hos hundar med separationsångest men också hos hundar med ljudrädsla som behöver en snabb ångestdämpande effekt. Läkemedlet kan även anses användbar inför besök hos veterinärklinik om djuret blir för stressat.
Dechra har också lanserat ett läkemedel, Mirataz, som används i princip hos katter som aptitstimulerande, men som också kan ha milda ångestdämpande effekter hos katter och små hundar (där kan det användas off-label).
Clinician’s Brief tillsammans med Kruuse föreläser om sårbehandling med medicinsk honung.
Dechra Academy har ett flertal föreläsningar kring internmedicin, hudmedicin, kostrådgivning, anestesi och analgesi. Jag har registrerat mig på 36 kurser i nuläget och är supertaggad att lära mig mer om några av mina favoritområden 😀
https://caninearthritis.org/ erbjuder föreläsningar kring diagnos, behandling och rehabilitering av artros hos hundar.
Vi har precis fått klart vårt tandrum med tandröntgen på C&C Djurcenter och jag kommer att sätta mig och läsa mer om hur vi kan hjälpa era djur få en frisk mun utan smärta med stöd från boken Practical Veterinary Dental Radiography (Niemiec, B. A., Gawor, J., & Jekl, V. (2017). CRC Press)
En mycket vanlig fråga om en jobbig parasit som kan drabba våra fyrbenta kompisar: hur gör man när ens djur fått Giardia? När får djuret umgås med andra djur? Hur smittas djuret? Finns det långsiktigt skydd? Kan människan smittas av hunden eller katten?
Det blir inte ett riktigt inlägg med text idag då det finns så många frågor och information kring parasiten att det skulle bli en väldigt lång text. År 2020 samlade jag all viktig information och svar till vanliga frågor som jag kunde hitta framförallt genom de ledande enheterna i Europa inom parasitologi hos hundar och katter, nämligen Statens Veterinärmedicinska Anstalt och ESCCAP (den Europeiska vetenskapliga enheten om parasitologi för sällskapsdjur), men också i den vetenskapliga litteraturen. De fakta som jag då hittade verkar också stämma i nuläget.
Här finner ni all relevant information för hund och katt i pdf format – båda texter är nästan identiska, men varierar något framförallt i förhållande till hur man ska hantera sjuka djur.
Öroninflammationer är ett av de vanligaste problemen vi ser på kliniken, framförallt hos hundar. De kan vara svårupptäckta, kan ha pågått långt innan man ser att det finns ett stort problem, gör alltid ont, besvärar våra bästa fyrbenta kompisar och kan kräva långtidsbehandling samt flera veterinärbesök innan öronen blir friska igen.
Några anledningar som gör öroninflammationer svårupptäckta av djurägaren:
Långa, hängande öronlappar eller håriga öron kan gömma problemet, lukten, sekretet som kommer från sjuka öron, även hudförändringar som gradvis blir synliga på öronlappen.
Våra djur kan klia sig då och då i öronen utan att det alltid innebär problem. Klådan kan öka gradvis så att man inte märker att problemet har blivit större. När djuret når en nivå där det dagligen kliar i öronen har öroninflammationen oftast blivit kraftig.
Man kan bli van vid att det kan lukta lite ”konstigt” från öronen framförallt hos hundar eller att det är normalt att det kommer en del brunt sekret från öronen.
Saker som kan pågå i hörselgången och trumhinnan, den osynliga delen av ytterörat, syns inte utan hjälp av veterinärundersökning och specialutrustning (otoskop).
Vad är det som leder till öroninflammationer?
Mycket ofta, gäller det om en överväxt av hudens normala ”befolkning” som är en del bakterier och svampar. Ytterörat (öronlappen, hörselgången och trumhinnan) är en del av djurets hud. (Sedan finns mellan- och innerörat men dem kommer vi prata om en annan dag). Både bakterier och svampar trivs mycket när det blir varmt och fuktigt i öronen och därför kan öka i antal och leda till öroninflammation.
Har djuret simmat, har det hamnat vatten i öronen under bad, har en annan hund- eller kattkompis slickat örat på ens hund eller katt, kan det leda till ökad fukt och därmed ökar risken för öroninflammation.
Djurets egen anatomi kan öka risken för öroninflammationer. Mycket håriga öron, långa hängande öronlappar, trånga hörselgångar skapar en varm och fuktig miljö där bakterier och svampar trivs jättemycket.
Djur med miljö- eller foderallergier eller intoleranser har ökad risk för öroninflammationer eftersom huden inte fungerar helt bra och inte kan hålla antalet bekterier och svampar som naturligt finns där i schack.
Parasiter som öronskabb, framförallt hos katter, leder ofta till samtidig överväxt av bakterier och svampar pga skador på huden i örat.
Utväxter i öronlappen eller inne i hörselgången, godartade eller elakartade, kan göra örat trängre och försämra örats egen rengöringsmekanism.
Även främmande kroppar kan hamna i hörselgången och leda till skador och öroninflammation!
Vad händer när djuret har öroninflammation?
Oavsett vilken anledning leder till öroninflammation, det som sker är skador och inflammation på huden, på öronlappen och inne i hörselgången.
Skadorna och inflammationer leder till produktion av sekret som oftast är illaluktande, och kan lukta på olika sätt beroende på vilka typer av bakterier eller svampar har orsakat till inflammation.
Sekretet blockerar hörselgången och försämrar örats rengöringsfunktion ännu mer.
Inflammationen kan leda till blödning i hörselgången, som syns när veterinären undersöker djurets öra. Det kan också leda till tryck mot trumhinnan och skador på den delen av örat.
Spricker trumhinnan kan infektionen fortsätta i mellanörat, där både en del av balansen och hörseln regleras. Infektioner i mellanörat är svårare att behandla.
Öronlappen och öppningen runt örat blir gradvis rödare, svullnar upp och huden där blir hårdare, som elefanthud. Även hörselgången svullnar upp pga inflammationen. Det leder till ännu sämre rengöringsfunktion i örat, och att mer bakterier och svampar stängs in, hittar fukt och värme och fortsätter att öka i antal.
Inflammationen och skadorna leder först till klåda och irritation, sedan till gradvis ökad smärta.
Smärta från öroninflammation kan bli så pass stark att djuret kan ligga och skaka, pipa eller utveckla aggression även mot sina djurägare. Detta eftersom allt som sker runt öronen gör ont. Klappar man t.ex. kinderna eller huvudet kan leda till omedveten smärta och djuret börjar koppla närhet och beröring till det.
Varför ska jag besöka veterinär om jag misstänker att mitt djur har öroninflammation?
För att effektivt kunna behandla en öroninflammation behöver man veta vad som stör öronen (är det bakterier, svampar, både och, parasiter, utväxter eller ett främmande föremål?), så att man kan välja lämplig behandling.
Inte alla läkemedel får hällas in i öronen vid alla omständigheter. Det finns läkemedel som inte ska användas vid en sprucken trumhinna, eller vid mycket ömma eller blödande öron. Vissa djur kan behöva smärtstillande tillsammans med öronbehandlingen. Andra djur kan behöva behandling i kombination med läkemedel som minskar svullnaden i örat annars kommer öronrengöringsmedlet inte ha någon effekt alls då det inte kan nå in i hörselgången och agera mot infektionen.
Många djurägare önskar att först testa med vanliga öronrengöringsmedel själva. Jag avråder starkt från att göra det utan veterinärbesök först. Detta eftersom medlet kanske inte får hällas i öronen i just det fallet, eller att det kan göra mycket ont om man häller i saker i öronen utan att först kontrollera med en veterinär. Sedan kan det förlänga skadan då problemet oftast kan bli tillfälligt bättre med vanliga öronrengöringsmedel men djuret blir inte av med det och till slut blir en akut öroninflammation ett långvarigt problem, med permanenta skador i öronen.
Ju tidigare man besöker veterinär för besvärade öron, desto mindre återbesök brukar behövas för att öronen ska kunna tillfriskna. Att söka hjälp i tid besparar din vän smärta och dig onödiga kostnader.
Vad gör man under ett veterinärbesök för öronproblem?
Vi kontrollerar om djuret har haft andra symtom gällande huden och även magen som kan kopplas tills foderallergier och intoleranser.
Vi undersöker öronen med specialutrustning som heter otoskop. Då kan man titta in i hörselgången och även bedöma hur trumhinnan ser ut.
Vi tar prov av öronsekretet med topps som vi sedan färgar med specifika kemikalier och undersöker på mikroskopet. På så sätt ser vi vilken typ av öronproblem djuret har, bakterier, svampar eller parasiter, samt onormala celler som kan finnas i öronen.
Vissa gånger skickar vi även ett prov med topps för odling till externt labb.
Vid vissa tillfällen gör det så pass ont i djurets besvärade öra/öron att man behöver ge lugnande till djuret innan man kan titta i hörselgången.
Varför kan jag inte behandla själv hemma med öronrengöringsmedel nästa gång mitt djur har besvär?
Varje gång djuret får öronproblem betyder det inte att orsaken bakom problemet kommer att vara samma som förra gången. Att hälla i öronrengöringsmedel utan att veta vad som orsakar problemet kan leda till smärta och vidare problem, som t.ex. om man häller i medel som inte ska användas vid en sprucken trumhinna.
Vissa öronläkemedel kan leda till bakterieresistens om de används om och om igen. Det betyder att öronrengöringsmedlet kommer till slut inte kunna agera mot bakterierna.
Vissa öronläkemedel som innehåller kortison kan gradvis leda till tunnare och mer skör hud om de används för ofta, som ökar risken för öronproblem då huden blir känsligare för skador.
Det är väldigt sällan att en öroninflammation självläker. En tumör i hörselgången eller ett främmande föremål kommer att sitta och påverka örat oavsett vad man gör hemma för att försöka lindra problemet. Kraftiga öroninflammationer med svullnad i hörselgången svarar inte på enkel behandling hemma utan kräver mycket ofta olika faser av behandling med olika läkemedel, både rengöringsmedel och receptbelagda mediciner.
Kom ihåg att ju längre man väntar desto sämre och mer komplicerat blir problemet, och desto mer ont kommer ditt djur att ha i öronen!
I torsdags blev det dags att ta det fruktansvärda, det svåraste, det mest smärtsamma beslutet någonsin – att låta min älskade, finaste i hela världen Silver somna in. Jag funderade från och till om jag borde skriva om det, men till slut tänkte jag att det bara är bra att dela med hur det känns för mig som veterinär att besluta när jag ska ta livet på mitt egna djur, min egna fantastiska livskompis.
Något förberedd var jag ju. Min kisse var minst 15 år gammal. Hon flyttade in när hon var ca 12, och berikade, förgyllde, även räddade mitt liv under de tre åren vi fick leva tillsammans. Silver hade inflammatorisk tarmsjukdom och därför behövde stå på läkemedel livet ut samt provtas två gånger per år för att se att allt fungerade som det ska, då medicineringen ökade risken framförallt för diabetes men också för infektioner av alla sorter och förändringar i immunförsvaret. Hon stod på allergidiet för att fungera bra, trots att matte fuskade ibland (man får göra det när man är veterinär för man vet ju hur man ska hantera bakslag – men jag avråder starkt från att avvika från den rekommenderade dieten). Med medicinering fick jag upp henne till nästan ett halvkilo plus på vågen, som hon aldrig tidigare hade vägt och hon blev så fin på sin hull. 🙂 Artros hade vi också såklart, men det behandlade vi och väntade med spänning på ett nytt läkemedel som ska finnas tillgängligt för katter f.o.m. september (men som tyvärr min lilla tjej inte hann prova).
Sedan kom två elakartade juvertumörer som min bästa kollega och chef Ina opererade bort helt perfekt, och de jävlarna kom inte tillbaka trots att katter har mycket stor risk för spridning. Ett stygn lämnade en reaktion som skulle vara anledning till att jag tog Silver till kliniken ett och ett halvt år senare för att operera henne, då det började bli sårigt och jag visste att det irriterade henne och att det gjorde något ont.
Men något annat stämde inte sista 3 månader. Jag kunde se att hon blev lite smalare och att hon drack och kissade betydligt mer. Vi hade ett par bakslag med hennes inflammatorisk tarmsjukdom som balanserades, men jag hade märkt genom blodproverna att hon successivt fick lite blodbrist och ett njurvärde som visar tidiga tecken av njursvikt började långsamt vandra åt de högre kanterna. Jag visste redan från sista provtagning i mars att vi troligtvis var på väg att utveckla njursvikt, en så vanlig sjukdom hos äldre katter.
I alla fall så var Silver mycket pigg och mycket med hela tiden tills operationsdagen. Hon sov ju mycket men så får man göra när man är 15 år gammal katt (upp till 20 timmar per dag), men hon ville observera från fönstret, leka och gosa, gosa mycket. Hon åt bra. Men små saker började förändras långsamt, som gav mig mer och mer misstanke att något inte gick helt åt rätt håll. Hon började bli lite förstoppad, som ofta syns hos äldre katter – kan vara njursvikt, kan vara uttorkning, artros, och allmänt sämre funktion på matsmältningssystemet. Hon sköt inte pälsen lika bra som hon brukade göra, och tidigare så var hon extremt noggrann, som alla friska katter brukar vara. Hon började gå ner i vikt, ett par hekto visst, men ett par hekto är mycket för en liten kissemisse. Man kunde känna det på kroppen att muskelmassan började frörsvinna.
Silvers sista dag i den här tidslinjen var fin. Vi hade sovmorgon och gosade mycket, vi sov ju tillsammans varje natt, Silver tog två tredjedelar av sängen men sin lilla utsträckta kropp på bredd, och det gjorde mig inget. Hon fick sin favoritgodis och sin smärtis mot artros som också agerar som milt ångestdämpande. Fick extrados av det för vi hade ju operation och det var planerat att vi på 99% skulle komma tillbaka tillsammans, så jag ville att hon skulle vara smärtfri och lugn post-operation. Och sedan gick vi, och vi opererades. Blodprov lyckades jag ta efter operationen då madame Silver var väldigt svårstucken och det kan bekräftas av alla mina kollegor. Men jag tog urinprov på henne innan operationen och visste redan då att något inte kommer att se bra ut på blodproverna. Urinkoncentrationen var låg och det brukar inte vara så hos katter som har rätt så koncentrerad urin som art. Mycket med bakterier i urinen också som bekräftade urinvägsinfektion.
Operationen gick bra. Men när blodproverna kom tillbaka medan hon fortfarande sov, såg jag det jag förväntade mig. Blodbrist, och just början på nedsatt njurfunktion, med lite förhöjda kreatinin och SDMA som enligt riktlinjerna för katternas njursvikt graderade henne på stadie II utav IV, dvs just på början av njurinsufficiens.
Och där kom det svåraste. Vad göra? Jag vet exakt hur njursvikten utvecklas, jag har ju haft både egna djur och patienter som har haft problemet. Jag behövde tänka snabbt, för Silver sov nu och hade i sig en massa sköna läkemedel som tog bort smärta, illamående, ångest och allt möjligt. Hur skulle livet se ut i bästa fall för Silver om vi gick hem och kämpade på lite till?
Såhär skulle livet ha sett ut, med största sannolikhet:
Silver hatade klinikbesök och provtagning. Hon var inte en arg katt, Silver skulle aldrig i sitt liv bita mig förutom när man behövde sticka om och om för att ta blodprov från hennes minimala blodkärl (som blir tunna och sköra med åldern, speciellt på en kisse på 2,5kg). Hon hade extremt tålamod med allt, men blodprovstagning var inte populär. Varje gång vi skulle komma tillbaka från kliniken skulle hon gömma sig under sängen tills hon kände sig ok igen. Har jag en katt med njursvikt vill jag som djurägare och som veterinär kolla upp djurets värden var 3:e månad om inte oftare. Jag tror Silver skulle ha hatat mig för det.
Hon stod redan på veterinärdiet och att maxa på livet med njursvikt betydde att påbörja även striktare diet. Silver älskade att prova på mat och hennes diet var redan begränsad, men under sin tid med matte som är doktor kunde hon provsmaka många olika saker utan att få symtom från mag-tarmkanalen. Och det var en av hennes största nöjestunder i livet. Hur skulle man förklara för henne att bästa stunden på dagen (förutom att mysa med matte såklart) skulle vi behöva sluta med?
Mer medicinering, och med det mer kamp (alla personer vars katt har lätt att ta läkemedel räck upp handen….mmm, ingen? Vad konstigt! /sarkasm), eventuellt mer biverkningar att balansera.
Successivt skulle vi behöva förvänta oss det som kommer med njursvikt: illamående, avmagring, minskad matlust, ökad törst och urinering, uttorkning, ökade problem med tänderna, ökat blodtryck, (mer) förstoppning. Det skulle kunna komma smygande under flera månader eller så skulle det kunna komma snabbt under de följande 1-2 månaderna; takten på hur snabbt njursvikt utvecklas varierar per individ. Med tanke på att jag inte skulle ha velat begränsa hennes diet även mer skulle jag gissa på gradvis försämring med tydligare symtom under de följande 2-3 månaderna.
Skulle det vara värt för Silver? Jag tittade på henne medan hon började småvakna från narkos, liggandes varmt i min famn och tårarna bara började rinna i tanken om att jag kanske behövde låta henne gå – nu. Hade vi bara början på njursvikt, men okej då, vi skulle köra med diet och inga läkemedel till en början och provta var 4:e månad kanske, se hur det blir. Men nu var det inte bara det. Det var IBD, diet på diet, medicinering på medicinering, och säkert prov oftare då hon hade lite blodbrist från och till pga sin IBD, och njursvikt bara gör saken sämre. Skulle jag verkligen ta hem henne, låta hennes gamla kropp behöva återskapa musklerna som behövde skäras bort tillsamman mes knölen, fullt upp med smärtstillande och antibiotika för urinvägsinfektionen i två veckor så att vi kan sticka henne igen om en månad och se var någonstans vi ligger och om vi har hopp för några få månader till tillsammans?
Fan också. Var det som sagt bara njursvikt, skulle jag aldrig någonsin ha släppt henne så pass tidigt i sjukdomen. Men med multisjuka seniorpatienter brukar jag vara striktare om när det är dags för det svåra beslutet, eftersom det gäller patienter som lider extra, är extra sköra och kan plötsligt försämras. Så jag kvävde mina egna känslor, saknaden och sorgen och tänkte såhär. Hon hade fina sista veckor. Vi hade en fantastisk morgon och hon åt glatt och var lugn och nyfiken och gosig som alltid. Nu ligger hon i min famn som är det bästa hon vet, trots att hon är halvsövd. Är det inte bättre att släppa nu, att hon ska ha det som sista minne istället för att springa in en dag där hon har illamående och där kroppen börjar visa tydligare att den inte orkar?
…
Det tog 15 minuter att gå från liv till att återbli en mer abstrakt del av universum. Hon somnade så fint och lugnt, hela tiden i min famn. Och nu har det varit tre och en halv dagar utan henne hemma och hela världen känns tom, och jag funderar från och till om jag gjorde rätt, om jag borde ha kämpat mer, om hon kanske hade kvar några fina månader som jag stal från henne. Men jag återkommer alltid till logiken som säger att risken för gradvis och troligtvis hastigt sämre livskvalitet var större än förhoppningen för flera (något) friska månader.
Och där försöker jag påminna mig själv att jag säger samma till mina djurägare – att försöka och låta djuret med en terminal sjukdom somna in medan de fortfarande är glada och pigga och något fina. Innan de blir en skugga av deras tidigare själv. Det är mycket, mycket lättare sagt än gjort och nu förstår jag (en gång till, för det är inte första gången jag behövde säga hejdå till en fyrbent vän) hur svårt det är när jag tar upp diskussionen med mina djurägare, varför vissa blir arga, vill inte förstå, varför det är så svårt att se hela bilden och inte bara smärtan av att förlora en vän medan de fortfarande har viss livsglädje i sig.
Jag trot att jag gjorde rätt för min fina Silver och att hon inte skulle ha varit mycket glad mot mig om jag behövde sticka henne flera gånger, stoppa in i henne mer läkemedel än vad hon redan fick och sluta dela med henne min matlagning som hon verkligen uppskattade (det fanns en i alla fall som uppskattade det, hehe). Jag tror att hon också skulle ha föredragit att slippa må illa och att somna in i min famn utan stress istället för att behöva åka in akut och lämna livsvärlden i ångest och potentiell smärta.
Jag tror jag gjorde rätt, men jag saknar henne fruktansvärt mycket. Hejdå mitt ljus och min bästa vän. Matte älskar dig för alltid.
Varför kan bakdelen lukta illa vissa gånger? Varför går min hund med rumpan på marken? Behöver jag tömma analsäckarna på mitt djur? Min hund bajsar bra, varför får den problem med analsäckarna då? Varför sa veterinären att det kan ha att göra med foderallergier eller intoleranser?
Jag förstår helt varför man kan bli förvirrad när vi diskuterar analsäckar. Några intressanta fakta om de två små körtlarna som vissa gånger kan leda till mindre eller större problem:
Hundar, katter, även människor och en hel del andra däggdjur har analsäckar! Ofta ser vi dock problem med analsäckarna hos hundar, men det är inte omöjligt att en katt också har problem.
Analsäckarna har inte att göra direkt med tarmfunktionen, de bidrar alltså inte till hur avföringskonsistensen ser ut, förutom att de normalt tömms varje gång djuret bajsar. Det kan också hända att djuret tömmer analsäckarna vid stressiga situationer. Djurägaren behöver generellt inte hjälpa djuret att tömma analsäckarna regelbundet om allt fungerar som det ska.
Syftet med innehållet som analsäckarna tillverkar är att lämna doftinformation till andra djur i området. Jag brukar kalla analsäckarna för djurets sociala nätverk (liknande Facebook) som, tillsammans med urinen, avföringen och sekret från andra körtlar, ger en snabb ”status” om hur djuret mår, vad det har haft för mat, vilken reproduktionsfas det befinner sig i, om det har några sjukdomar, om det fanns något stressigt i området m.m.
Analsäcksinnehållet luktar generellt starkt och inte gott (minst sagt), men väldigt illaluktande innehåll kan antyda till problem i körtlarna. Innehållet brukar blandas i avföringen så att det inte är synligt – det ska vara flytande och från ljusgult till ljusbrunt därför är det inte riktigt möjligt att upptäcka vätskan på avföringen.
VCA Hospitals erbjuder en mycket bra ritning på var någonstans analsäckarna sitter i kroppen:
Det är inte alltid säkert varför en hund eller katt får problem med analsäckarna, men det finns vissa faktorer som kan bidra till problem. Överviktiga djur, djur med foderallergier / intoleranser eller miljöallergier och djur som kan ha lösare avföring från och till har större risk för problem. Analsäckarna jobbar som en del av körtlarna som finns under huden och därför kan påverkas av hudproblem, och deras koppling till ändtarmen gör så att de kan få i sig bakterier från avföringen som till följd kan leda till inflammation och infektion. Anatomiska detaljer på vissa individer kan göra det lättare att analsäckarna blir inflammerade eller infekterade. Och vissa gånger vet vi helt enkelt inte varför ett djur har ökad risk för problem i just det området, men vi vill alltid utesluta att problemer kan kopplas till besvär med huden, magen eller själva anatomin i ändtarmen. Analsäckarna just på hundar har också högre risk för utveckling av tumörer.
Hundar och katter med problem i analsäckarna kan visa tecken av obehag genom att slicka för mycket på bakdelen eller gå med rumpan mot marken. Vissa gånger kan inflammationen ”dyka upp” ganska plötsligt där man märker en svullen bakdel eller ett sår runt analöppningen som verkar ha utvecklats bara sista dygnet då djuret inte hade några synliga problem dagen innan. Det kan faktiskt bli så då en pågående inflammation kan ha arbetat inuti i flera dagar / veckor utan att djurägaren skulle kunna ha misstänkt det, om djuret inte visade tecken av besvär.
Det är viktigt att djurvårdspersonalen kontrollerar ditt djurs analsäckar om du misstänker att något känns fel. En djurvårdare eller djursjukskötare kan till en början undersöka och tömma analsäckarna för att bedöma hur innehållet ser ut. Blodigt eller varigt innehåll antyder till infektion medan fastare innehåll (vissa gånger så pass fast att man inte kan få ut det med lite tryck!) meddelar oss om inflammation men inte alltid om infektion. Analsäckar med onormalt innehåll kan behöva spolas för att djuret ska må bättre då allt innehåll kommer ut och körtlarna får en chans av att återhämta sig till mer normal funktion.
Spruckna analsäckar händer när de små öppningarna som leder till ändtarmen blir blockerade av fast innehåll eller stor svullnad och inflammation, och då försöker kroppen skapa en annan utgång för analsäcksinnehållet, genom huden runt analöppningen. Spruckna analsäckar gör mycket ont och behöver behandlas av veterinär eller djursjukskötare. Djuret återhämtar sig oftast fint efter ett par veckor med smärtlindring, dusch och tratt på så att det inte slickar och på så sätt vidare skadar bakdelen.
Bantning, foderbyte eller vidare utredning av mag- eller/och hudproblem kan behövas vid upprepade problem eller om det redan från första besöket finns misstanke för en bidragande orsak bakom problemet. Analsäckar som leder till problem från och till kan till slut behöva opereras bort. Men bli inte orolig! Körtlarna har inte en riktig funktionell betydelse för våra sällskapshundar som nuförtiden bor med oss, som fallet annars skulle vara om de levde ute i naturen där doftsignalerna från analsäckarna är viktiga för att skapa förståelse om revir och socialkommunikation.
Här är de två vanligaste frågorna som jag får av djurägare gällande fästingprofylax:
Varför kan jag fortfarande hitta fästingar på mitt djur trots att det behandlades med fästingmedel i tablettform eller droppar på huden?
Fästingmedel som ges i tablettform eller som droppar på huden har inte förmågan att hålla bort fästingarna (som fästinghalsband t.ex. kan lyckas med, men ofta lokalt och utan 100% effektivt skydd). Tabletter och droppar mot fästingar fungerar såhär:
Fästingen behöver kliva på djuret och bita för att få i sig läkemedlet. Parasiten dör av läkemedlet inom max 2 dygn utan att hinna att föra över smittsamma sjukdomar.
De döda fästingarna faller antingen bort själva, eller när djuret har kliat / slickat på området där den satt.
Hittar du en fästing på ditt djur som har behandlats med fästingmedel, försök att dra bort fästingen. Den ska kunna plockas utan motstånd senast två dygn efter att du upptäckte den. Om den fastnar på kan det betyda att det är dags att upprepa behandlingen eller byta till ett annat läkemedel.
Är inte fästingmedel gift för mitt djur? Jag är orolig för biverkningar.
Jag börjar med att citera Paracelsus, som anses vara toxikologins fader.
Alle Dinge sind Gift, und nichts ist ohne Gift, allein die Dosis macht dass ein Ding kein Gift ist. All things are poison, and nothing is without poison, the dosage alone makes it so a thing is not a poison. Allt är gift, och inget är utan gift, endast dosen avgör om något är gift eller inte.
Alla läkemedel, alla substanser, allt vi äter och dricker och får i vår organism kan vara gift. Det beror helt och hållet om hur mycket av en substans vi får i oss. Läkemedel som utvecklas som fästingmedel går, som alla läkemedel, igenom strikta kontroller innan de kan godkännas av Läkemedelverket för användning till våra fyrbenta. Efter godkännandet släpper man inte heller kontroller om hur läkemedlet fungerar, utan man följer upp med biverkningarapporter (som vi veterinärer skickar in när en djurägare nämner en potentiell biverkning) och vid behov nya tester för att säkerställa att läkemedlet fungerar bra och är tryggt för kroppen.
Fästingmedel, som alla läkemedel, utvecklas ständigt medan vetenskapen om olika substanser samt hur kroppen fungerar går framåt. Det är ett kontinuerligt arbete för att alltid förbättra ett läkemedel, dess effekter, trygghet och även mindre detaljer som hur lätt det är att ge läkemedlet (hur man kan lätt applicera, om det kan smaka gott osv). Läkemedelverket uppdaterar oss veterinärer med frekventa repporter om vad som ändras och vad som är nytt i farmakologivärlden, så att vi kan behandla våra patienter på bästa sätt.
Det finns inget läkemedel och ingen substans som inte kommer med risk av biverkningar. Man dricker för mycket kaffe och man kan då bli lös i magen. En person har en okänd allergi mot nötter och hamnar i sjukjuset med akut andningsbesvär och svullnad efter att ha ätit en nöt. Du fick ett smärtstillande för din ömande handled och fick kräkningar som biverkning, trots att tusentals andra personer har fått samma läkemedel utan besvär.
Forskare och företag som arbetar med att utveckla läkemedel har alltid som mål att nå en så pass låg biverkningsrisk som möjligt för den substansen som behöver användas. Vissa substanser har mycket låg risk även om man råkar få större dos än den som ger effekt. Andra läkemedel har mycket kortare marginaler. Fästingmedel anses vara trygga läkemedel med ganska stora marginaler även om man råkar ge för mycket av misstag, om man tittar på FASS-texten för olika typer av läkemedel.
Jag själv i min klinisk erfarenhet har sällan sett patienter som fick biverkningar av fästingmedel, och jag föskriver fästingmedel för hundratals djur per år. Eftersom fästingar kan föra över smittsamma sjukdomar på både hund och katt (vissa av vilka kan vara dödliga för djuret och/eller leda till allvarliga symtom som blodbrist och förstöring av röda blodkroppar) tycker jag att det är viktigt att skydda våra fyrbenta mot de parasiterna. Loppor, som också kontrolleras av fästingmedel, kan även leda till loppallergi framförallt hos katter.
Vissa djur behöver man göra en bedömning för innan man kan sätta in fästingmedel. Sådana är djur med kända biverkningar från tidigare behandling, djur med särskilda sjukdomar (t.ex. epilepsi, nedsatt lever- eller njurfunktion, känslig mage eller inflammatorisk tarmsjukdom), mycket unga djur, över- eller underviktiga djur eller dräktiga / diande djur. Din veterinär kommer att välja det läkemedlet som anses som tryggast för just ditt djur, och för vissa djur kommer man vilja avstå från behandling helt och hållet trots risken för smittsamma sjukdomar. Då försöker man också inte vistas mycket på områden där man vet att djuret har hög risk för fästinginfektion.
Jag borde ha hunnit med att skriva ett först ELI5-inlägg men nu under pandemin finns det massor med mycket intressanta webbutbildningar och föreläsningar, så jag försöker komma ikapp med allt.
Här är vad håller mig upptagen under vårtiden (och troligtvis under sommartiden) – förutom mina älskade patienter:
Feline Inspiration Days 2021 från Boehringen – Ingelheim – med fokus på diabetes, smärta (att diagnostisera och behandla) samt några akuta problem hos katter.
The Unstoppable Veterinarian 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.